På väg från Köpenhamn till Hamburg är hon bussens blygdläpp. Blyga läppar, blygdens läppar. Blygd har historiskt varit ett ord såväl ärbarhet som vanära. Det kvinnliga könsorganet. Bygdens läppar. Hembygden. Buss från och till. Strövtåg.

Fast i sätet sedan födseln, sätesbjudning. Te och sju sorters livmoderkaka. Uppfläkt. På bussen är det alltid för varmt, fläkta, andra gånger är det för kallt, bekräfta.

Det var just som hon skulle bita sig i den som underläppen plötsligt var försvunnen. Stillsamt insomnad, domnad. Dominoeffekt i läppcellerna, de håller inte tätt. Kvinnan med bara en blygdläpp. Blygdläppen. En rak höger hänger. En blygd, ära eller skam.

Blygdläppen oroar sig, kanske är det att likna vid att bara ha en testikel? För säkerhets skull putar hon väldigt, vådligt med överläppen, testpussar och testbiter sig i armen. Och det går ju bra.