Sedan Blygdläppen såg Merkurius och hans befjädrade underliv har fåglar blivit en vivid del av hennes liv.

Merkurius i himlen flaxar, kraxar, krymper i takt med att metallkärnan kallnar, det globala hopdragningen.

Måsen i himlen loskar mitt i prick, fågelskit i Blygdläppens hår. Sperma på hennes överkast. Det måste ändå tvättas och lite skit rensar magen, huvudet, nattsömnen.

Måsarna i hamnen är för många, de attackerar när Blygdläppen plockar kycklingben under sina strövtåg. Hon försöker fånga fåglarna med håv men det är svårt, superboss, och Blygdläppen fångar bara döda fiskmåsungar, super suger, som samsas med bananskal på trottoaren. Ikarosfåglar har åtminstone en gång flugit. Bananer har åtminstone en gång gett näring, vitamin, mineral och glädjehormon, troligen räddat någon från självmord, superfood.

Är det att föredra att vara en död fiskmåsunge, ett bananskal eller en blygdläpp?